Det är min första association och intervention som handlar om kommunikation och kontinuitet. En bortglömd gata som leder till en öppen plats, ett torg . Gatans kontinuitet försvagas vid korsningen och är mycket påverkat av andra riktningar. Platsen vid korsningen verkar som en platform som förbinder alla vägar och gator. Med andra ord, svårt att simma över och fortsätta på andra sidan.

Vi får se!

En karta inför resan.

Ett möte på biblioteket

Min värd och jag träffades utanför biblioteket, på ett litet torg. Han verkade villig att gå genom område och snabbförklara uppläggning och betydelse av vissa byggnader och platser. Jag försökte att ställa frågor som jag hade på något sätt formulerat innan. En intervjukänsla med frågor vars svar hade jag redan förmodat. Mitt intresse var stadens uppkomst, dess historia, läge och alla faktorer som utformade en nästan organisk form, bestående av gator, kanaler, byggnader och annat. Jag var ute efter metaforer som skulle hjälpa mig att avkoda en sådan plats.
Område som var tilldelat mig omfattar ett torg och en ganska lång gata som sträcker sig från torget och fortsätter neråt till kanalen med en vass sväng vidare till vänster och slutar framför en gammal sten bron som är stängd för trafik. På vissa platser verkade så att gatan förverkar en kontinuerlig följd. Verkan är närvarande särskilt mellan torget och backen som leder neråt. Här får man en splittrande känsla och inte vet vart skulle då fortsätta. Jag kände ett stort behov att förbinda gatans övre och nedre delar i en helhet och på sådant sätt ger en åderkänsla, viktig för stadens funktion i form av en levande organism.

Efter en kort genomgång gick vi till stadshotell för att äta lunch. Det var nämligen en riktig lunch med en full service som utfördes av gymnasieelever inom hotell och restaurangprogrammet. En härlig känsla i alla fall, något ovanligt och oväntat i små städer. I samtalet med Roland fick jag veta att kommun satsar mer och mer på turism nu jämfört med tidigare politik. Detta område var redan hårt exploaterat av olika industriska verksamheter men landskapet med fantastiska sjöar och skogar räcker och ger obegränsade möjligheter för turism fortfarande.

I Bengtsfors igen!

Jag är i Bengtsfors nu, igen. Tack vare min vänliga kontaktperson fick jag en fördjupande syn över Bengtsfors. Roland Jernberg heter manen som var min värd och som var ganska informerad kring vardagliga händelser i samhället. Det var inte lätt att nå honom, måste jag säga. Jag ringde några gånger och slutligen fick en termin på onsdag istället på måndag. Anledningen till detta var Rolands resa till Norge men hur som helst allt gick bra, vi har inte missat mycket i alla fall.
Jag åkte bil. Från Borås, via Göteborg och Uddevalla till Bengtsfors och det var en annan väg. Ett fint väder har bidragit att man känner sig annorlunda och upplever saker och ting ifrån ett annat perspektiv.
Solen sken, jag njöt, sjöng i bilen, skakade hand på ratten. Med andra ord var jag en annan människa, redo att uppleva något nytt, på ett annat sätt. I korta stunder kände jag mig som en person på något viktigt uppdrag.
Att åka någonstans i norr, inspektera och undersöka var en roll som jag inte var van till. På samma sätt var jag mottagen i Bengtsfors också.
Innan jag träffade min värd gick jag några runder upp och ner gatan, den markerade platsen på kartan. Det liknade en polisundersökning, en jakt på det nya, bortglömda saker och upplevelser. En känsla av förvirringen var min närmaste granne.

Äntligen på bloggen igen.
Bengtsforsresan

Vårt projekt handlar om det offentliga rummet. Syftet är att uppleva, undersöka, provocera, avkoda och gestalta en utvald plats men samtidigt ge sin egen insats till en gemensam omgivning som angår oss alla. Projekt omfattar också en kollektiv bussresa och en egen resa till tilldelade platser i 14 kommuner norr om Gbg (Fyrbodal kommuner). Meningen är att vi besöker alla de 14 platser med korta stopp, bekanta sig på något sätt och nästa vecka göra en så kallad ”privat resa” till sin utvalda plats.
Våran resa var en snabb genomgång som påminner mig om korta turistiska besök till arkeologiska platser med begränsad tid. Man känner sig splittrad och behöver lite tid att samla alla intryck man får under en så kort tid. Vad kan man egentligen uppleva på sådana korta visiter?
Jag anar att våra besök till helt okända platser öppnar möjligheter att betrakta saker med troskyldiga ögon, oberoende av någon påverkan. Många av oss har nästan inget minne från dessa städer, har aldrig varit där.
Man måste helt enkelt öppna sina sinnen och tolka verkligheten på ett konnotativt sätt.
Det skulle bli lite krångligt eftersom man inte har någon information i förväg som handlar om just denna plats. Man känner sig överlämnad till sina egna känslor.
Av de 14 kommuner eller platser som är inbegripna i projektet tilldelades jag mitt i Bengtsfors.
Bengtsfors! Bengtsfors! Bengtsfors!
Är det något konstig med det?
Vad kan man egentligen genomsila ur denna plats? Hur märker man vissa förekomster?
Jag kände mig precis utsatt att gräva ut något som inte syns, inte med vardagliga ögon i alla fall.
Men hur börjar man då?

En tydlig kontrast.

Här är min reaktion på det offentliga rummet.

Det verkar lite surrealistisk men mina första associationer var att skapa en störande och dominerande konstruktion som sträcker sig över torgets yta. Själva konstruktion har en expressionistisk karaktär som skapar stor kontrast jämfört med idyllisk omgivning. En gigantisk varelse har en hotande ställning och liknar mest en insekt med långa, smala extremiteter.

Det offentliga rummet
(En analys och undersökning av våran omgivning)



Efter flera funderingar och undersökningar började jag med en liten, nybyggd torg i centrala Borås som väckte mitt intresse.
Torgets läge är ganska centralt och förbinder flera olika gator men på andra sidan finns ju en liten strand i form av en halvmåne med trappstege som går neråt och sjunker in i vatten. Det ger en känsla av en kaj som är karakteristisk för sydeuropeiska städer. Hela detta område är täckt med fina, välbearbetade gråstenar som ger platsen en känsla av oskyldighet. Allt är nytt, sterilt, det finns inga spår av människans uttryck i form av graffiti eller något annat.
Mitt på torget finns en skulptur, utförd i polyester med mjuka, kurviga former som skapar en kontrast jämfört med fyrkantiga stenar. Den är målad i gul och representerar en gigantisk snäcka med möjligheter att bli utsatt för barnens reaktion. Mina första associationer var Venedig. Vatten, strand, torget och solen.
Hela föreställningen verkade som något man måste bli van med. Det tar tid att man accepterar och absorberar nya saker, särskilt stora förändringar. Det är speciellt svårt med sådana allmänna, offentliga platser där varje människa har rätt att vistas.



Alija Isanovic
LBD 320 Det offentliga rummet